Hade ett hilma sjå att få till det med självutlösaren, men till sist kom hela familjen med på en bild.


Sedan fick alla vänta på att Vidar sov klart innan vi kunde dela ut julklapparna

Hela familjen samlad (även Gullan)

Lite fler bilder från igår.

Väl hemma blev värkarna tätare men de värsta smärttopparna togs bort med hjälp av tabletterna  jag fått på sjukhuset. Försökte sova men det var omöjligt, varje gång jag gled in i sömnen så vaknade jag av en ny värk. Så ändrade plötsligt värkarna karaktär. Åh, så fantastiskt det kändes! Var så befriande att slippa denna omtöcknande uttröttande smärta. Fick plötsligt ett behov av att trycka på under varje värk och ringde upp till förlossningen för att höra om det här verkligen var som det skulle. Jag försökte förklara men barnmorskan trodde inte att det var krystvärkar eftersom jag var förstföderska så vi bestämmer att vi ska avvakta lite till och lägger på.

Egentligen är det så att jag redan nu känner att den är på väg men inte förstår det i mitt trötta och omtöcknade tillstånd. Jag går in och lägger mig på sängen igen och känner efter med fingrarna och stöter på ett huvud! Fortfarande omtöcknad och förvirrad beordrar jag S att hjälpa mig på med kläderna eftersom något är ”fel” och vi måste åka in nu! (Varför vi i det här läget inte ringde en ambulans är så här i efterhand ofattbart men visar på hur förvirrad och stressad man faktiskt blir).  Väl i bilen ringer jag återigen till förlossningen och förklarar att jag håller på att föda barn i bilen vilket hon i andra änden inte tror på.

-          Men jag känner huvudet!

-          Va?

-          Jag kan känna huvudet med fingrarna! Barnet kommer nu! Och för första gången denna kväll är det så äntligen någon på förlossningen som lyssnar på mig,

-          Jaha, men då ska du ju inte prata med mig då ska du ringa 112. (Konstigt att de inte kan koppla direkt till SOS Alarm från förlossningen)

Så jag ringer upp 112 och meddelar mellan värkarna att jag håller på att föda barn i bilen. Vi bestämmer en mötesplats med ambulansen och barnmorskan kopplas in på linjen (tydligen kan man tack och lov koppla från 112 till förlossningen i alla fall).

Plötsligt inser jag att barnet verkligen är på väg ut, vi kommer inte hinna upp till sjukhuset, vi kommer inte hinna möta ambulansen, bebisen kommer nu. Det här händer inte, det är sånt man läser om i tidningen men det händer inte mig far det genom huvudet innan nästa värk kommer och jag krystar ut bebisen.

-          Stanna bilen!

-          Jag kan inte, svarar en något stressad S som befinner sig mitt i en rondell.

-          Stanna bilen, jag har ett barn i byxorna!

-          Ta av dig byxorna, hojtar barnmorskan i telefonen.

-          Då måste jag lägga på, svarar jag som ligger fastspänd och inknölad i bilbälte och vinterjacka.

-          NEJ!! Skriker barnmorskan och tjejen hos 112 i unisot

Under tiden har S hunnit stanna bilen på en parkering  på en bensinmack. Han rusar runt till min sida, sliter upp dörren och får av mig byxorna och ser ett huvud. Därefter får han, via mig, instruktioner av barnmorskan hur han ska göra. Då upptäcker han att navelsträngen ligger runt halsen, när jag meddelar detta till barnmorskan säger hon:

-          Dra ut barnet nu!

-          Nej, svarar S

-          Dra ut barnet!

-          Nej, det går inte.

Jag som hör hur bestämd barnmorskan låter inser att hon är rädd att bebisen ska få problem om vi inte får ut den omedelbart så jag krystar allt vad jag kan samtidigt lyckas S lirka av navelsträngen och ut slinker en hal och blöt bebis. Vi konstaterar att den andas och sedan vill de att vi ska torka av den eftersom det är ca -15 grader ute. Inte sjutton har vi något i bilen att torka av en bebis med! Men till sist lyckas vi i alla fall rota fram en halsduk att linda in bebisen i. Vi och vi förresten. Jag ligger fortfarande fastspänd i bilen med vinterjacka och bilbälte på.  I telefonen konstaterar de att klockan är 01:40 och så vill de gärna veta könet. Ingen aning, det är kolmörkt och bebisen är fortfarande kladdig. Så dyker ambulansen upp och vi lägger på.

Tjejen i ambulansen konstaterar att vi fått en pojke. Hon vill egentligen inte klippa navelsträngen innan vi kommer till sjukhuset men inser att för att lyckas tråckla ut oss båda ur bilen måste hon det. S blir erbjuden att klippa den men han tycker att det inte behövs, utan känner sig rätt delaktig i förlossningen som det är...

Så får jag hjälp ut ut bilen och upp på en bår och äntligen får jag hålla i min lille kille på riktigt. Vi sitter inlindade i en filt och ambulansen beger sig till förlossningen. Innan vi åker frågar de om S känner att han klarar att köra själv, vilket han säger att han gör. (Fast han har berättat efteråt att han satt en stund i bilen och andades lite innan han körde efter oss.)  Väl på sjukhuset konstaterar de att lillen är lite nerkyld så S får sitta hud-mot-hud och värma honom medan jag levererar en moderkaka och blir sydd. Från att några timmar tidigare ha känt att det där med att föda barn inte var något för mig inser jag plötsligt att min kropp är som gjord för det här. Från det att krystvärkarna satte igång har jag knappt haft ont alls och trots att förlossningen gått så snabbt behöver jag bara två stygn. Från det att vi kom in första gången tills dess att han var ute har det endast gått fyra timmar! Vi får ligga kvar på förlossningen till sextiden på morgonen då lilleman återfått en temperatur på 37 grader.

Lilleman fick en röd mössa, dagen till ära. Alla andra dagar på året får man en vit.

Den 23:e december, dagen före julafton. Tio dagar över tiden... Jag hade en kompis som var beräknad samma dag som mig och varje morgon beklagade vi oss för varandra att inget hänt under natten, den här natten heller. Jag var trött på att vara gravid och trött på att inte kunna göra upp planer  ifall bebisen skulle komma. Så när mamma frågade om vi kunde ha uppesittarkväll hemma hos oss sa jag självklart ja. Det kom ju ändå aldrig någon bebis.

På förmiddagen den 23:e började det dock kännas lite annorlunda och vi hade sista träffen med barnmorskan inbokad den morgonen. Jag sa till henne att det kändes som att det nog blir en julklapp i alla fall. Sedan åkte vi till ICA Maxi där vi träffade en mamma ur föräldragruppen, minns att jag sa även till henne att något var på gång. Trots det så tyckte jag ändå att det var helt OK att hela familjen dök upp på eftermiddagen den 23:e, mamma fick jour så jag ställde mig dessutom och lagade större delen av middagen själv till nio personer.

Efter middagen stod jag och syrrans pojkvän i det blivande bebisrummet och tittade på hur det skulle tapetseras när det började kännas konstigt. Jag gick på toa och upptäckte att vattnet hade gått. Smet iväg och bytte kläder och passade på att messa kompisen: ”Det blir på julafton, vattnet har gått”. Sedan gick jag in i vardagsrummet där de andra satt och drack kaffe. 

-          Varför har du bytt kläder, undrade mamma.

-          Därför att vattnet har gått, svarade jag lugnt.

-          Jaha, sa hon och fortsatte dricka sitt kaffe precis som alla andra runt bordet.

Så får någon plötsligt syn på S:s chockade min och brister ut i skratt. Han kan inte riktigt förstå att alla är så lugna. Själv tänker jag att det nog lär ta ett tag till eftersom jag fortfarande inte fått några värkar.

Strax därefter bestämmer sig dock alla för att åka hem och vi ringer upp till förlossningen. Barnmorskan som svarar tycker först att jag ska stanna hemma lite till men eftersom det är lite blod i vattnet så bestämmer vi att jag ska komma upp, har även börjat få lite svaga värkar med 5-6 minuter i mellan. Blir visad till ett rum och kopplad till maskinen som mäter värkarna, efter bara ett par värkar börjar det göra riktigt ont och efter ytterligare 2-3 värkar klarar jag inte av att ligga kvar. Dessutom börjar jag kräkas efter varje värk och håller därför mest till inne på toan. Det gör så fruktansvärt ont på varje värk och jag inser att det här är bara början. Jag vet att jag har låg smärttröskel men det här känns löjligt eftersom jag redan nu vill ge upp. Talar om för S att jag tyvärr inte är skapt att föda barn och att det här aldrig kommer att gå. För mig själv hoppas jag att någon ska komma och avsluta mitt lidande, visualiserar mig själv med ett skott mellan ögonen då det i det läget kändes som mer humant än att forsätta med förlossningen.

När barnmorskan kommer in och gör undersökningen är jag endast öppen en halv centimeter och hon förseslår därför att jag ska åka hem med en sovkur och komma tillbaka på förmiddagen därpå. Hon förklarar att sovkuren innehåller smärtstillande, värkhämmande och ett halvt sömnpiller.

-          Får jag ta tabletterna NU?

-          Ja

-          Och värkarna kommer att stanna av?

-          Ja

-          Ge mig tabletterna!

Så beger vi oss hemåt. Vilken mardrömsfärd! Att vara på sjukhuset med värkar var illa men där kunde jag ju i alla fall röra på mig. Att vara tvungen att sitta stilla i bilen fastspänd med bilbälte var fruktansvärt! Jag försökte profylaxa men det hjälpte inte det minsta utan slutade bara med en lång harang av svordommar över den jäkla kursen som inte hjälper det minsta.

Forts. följer

Broder M beställde småkakor till jul. Check!

Jag som blandar mixad majs i fisken för att få Vidar att äta den eller Vidar som får mig att göra det?