Även Lykke gjorde stora framsteg under veckan. Mot slutet kunde hon åka riktigt bra i snöret. Fast roligast är fortfarande pulka.
Fikapauserna är det viktigaste!
Sista dagen tog vi oss till Trysil, vilket fint barnområde de har där! Vidar hade verkligen kommit på gejen vid det laget och åkte själv på "rullbandsliften" medan jag kunde stå och assistera lite. Film kommer!
Det är jobbigt att åka skidor. Lykke pausar i pulkan och kräver att pappa ska dra runt henne.
Vidars kärriär på skidskolan var väl inte direkt spikrak, på tisdagen deklarerade han att han minsann inte tänkte gå mer. Men efter mycket lirkande och i viss mån eget skidskoledeltagande av pappa Stefan så blev det roligt igen. Byte till kortare skidor spelade också en avgörande roll.
På fredags eftermiddagen dök det plötsligt upp en lite fartdåre som kunde åka lift själv och som behärskade både svängandets och plogandets ädla konst.
Nu är vi hemma igen efter en mysig vecka i Sälen. Ett riktigt stort gäng var vi som åkte upp den här gången. Barnen hade förutom oss föräldrar och hundarna även mormor, morfar, farmor, farfar, moster, morbror, faster, gammelmormor och gammelmorfar att umgås med. Inte konstigt att Vidar studsade upp och ner första kvällen och skrek "Nu är det kalas!" (nej, vi bodde inte i samma stuga utan i tre olika, men vi åt ihop på kvällarna).
Lykke med sin älskade docka "Lilla Millie"
Gammelmatte med sina bästa kompisar. Hundrana var som vanligt på hugget i skidspåret och sprang som tokiga dock börjar åldern ta ut sin rätt så de får bara hänga med på de kortare vändorna.
Barnen delade säng och tyckte det var hur mysigt som helst, till och med Lykke gick och la sig frivilligt flera kvällar och båda var otroligt lättsövda efter all skidåking.
Själv fick jag stå över allt vad skidåkning heter, av förklarliga skäl.... 5 veckor kvar nu.
En "snygg" trio i underställ och flätor. Jag köpte underställ till mig och Vidar på Ullared i somras som är gjorda av bambu. Jag är jättenöjd, de är supersköna, håret blir inte statiskt och de kostade inte skjortan.
Veckans hjälte - Stefan
Snacka om att pappan i den här familjen har släpat och kånkat och ändå hållit sig på bra humör hela tiden. Dessutom har han haft tålamod inte bara med sina skidtrötta barn utan också med sin gravidtrötta sambo.
Vi har också haft massor av hjälp av övriga familjen som har burit, passat barn, roat barn, rastat hundar, fixat och donat och haft körjour (närmaste förlossning ligger tydligen i Falun, 2,5 h från Sälen).
Mer skidbilder kommer, jag ska bara hitta sladden till mobilen...
Vi blev tvugna att bygga om en garderob för att få plats med ytterligare en familjemedlem, men nu är det klart och bebisens kläder har fått komma fram. Vi har samlat på oss rätt mycket nu, det här är bara den minsta storleken... Snart är det dags att börja gå igenom lakan och filtar m.m.
Till alla bebisar "måste" det köpas något fint att åka hem ifrån BB i, det är min egen tradition. Jag köpte den här söta outfitten i helgen.
Lykke har blivit en riktig liten dockmamma, nästan alltid sitter det en docka eller nalle fastklämd under armen. Favoriten heter Lilla Millie och ska helst följa med överallt. Här sitter sitter Frasse, Lilla Grisen, Lilla Millie och Stora Grisen och fikar efter ett "bad" i bidén.
Nu när vi börjar närma oss nästa förlossning vill jag passa på att skriva ner hur Lykkes förlossning gick till, för det har jag ju faktiskt inte gjort tidigare. Om ca 7 veckor är det dags igen. Vidars förlossning hittar du här med fortsättning här
Jag vaknade vid midnatt av en ”vattenballong” i sängen och väckte Stefan med
- Jag tror vattnet gick, innan jag rusade in på toaletten.
Men när jag kom tillbaka hade han somnat om, så mycket för det dramat… På andra försöket blev han dock lite vaknare och studsade upp ur sängen och ringde till min mamma som skulle passa Vidar. Trots att slemproppen försvunnit några dagar tidigare var vi inställda på att gå över tiden även denna gång så förlossningsväskan var inte i ordning plockad, även om de flesta grejerna i alla fall låg framtagna i högar (dock skulle vi upptäcka senare att kameran blivit kvar hemma), så jag började springa runt och lägga ner saker i väskan. Efter en stund slog det mig hur snabbt det gått förra gången och att jag kanske borde sitta still i stället så jag började dirigera Stefan som fick rafsa ihop det sista innan mamma kom. Sedan ringde jag förlossningen och meddelade att vi var på väg in.
Runt 01.00 var vi inne på förlossningen och jag blev undersökt och fick CTG taget, trots att jag inte kommit särskilt långt blev vi inlagda eftersom förra förlossningen gått rätt snabbt. Vi fick ett rum och sedan blev jag erbjuden att bada vilket jag gjorde en stund innan värkarna gjorde att jag inte ville ligga kvar.
Väl inne på rummet började värkarna kännas rätt rejält men när jag provade lustgasen tyckte jag bara att jag mådde illa av den så jag slutade ta den nästan omgående. Jag hade svårt att vara still under värkarna och studsade rätt mycket upp och ner ur sängen. Vid undersökning var jag nu öppen 5 cm och tyckte att det gick väldigt långsamt, då var klockan runt 3 så överdrivet långsamt var det nog egentligen inte… Jag fick mycket beröm för hur bra jag andades mig igenom värkarna vilket gjorde mig heligt förbannad – det var ju inte direkt som jag hade något val än att ta mig igenom helvetet. Vet att jag tänkte ”nästa person som säger att jag är duktig slår jag ihjäl” enligt Stefan kan det ha varit något jag inte enbart tänkte.
Runt 4-tiden sa jag till barnmorskan att nu måste jag ha något mer, i det läget var det bara epidural som skulle hjälpa så hon ringde på narkosläkaren. Det tog en bra stund innan hon dök upp och när hon väl kom hade jag ordentligt svårt att ligga still tillräckligt länge för att hon skulle kunna sätta bedövningen. Plötsligt kände jag att värken ändrat karaktär och på nästa värk var jag säker på att vi inte skulle hinna någon epidural för nu var det dags att krysta. Ett fåtal krystvärkar senare (11minuter enligt journalen) fick jag min bebis i famnen. Efter en liten stund frågade barnmorskan om jag sett vad det blev, det hade jag inte så jag tittade efter och såg att det var en tjej! Och jag som hela tiden varit så säker på att det skulle bli en pojke till. Pappa fick klippa navelsträngen den här gången och resten av förlossningen gick precis som förra gången rätt enkelt och smidigt. Lykke ammade duktigt på en gång efter en förlossning som varade i 4,5 timmar från vattenavgång till hon var ute.
För några veckor sedan var vi i Stockholm och hälsade på barnens farbror med sambo. Vi gick på Naturhistoriska, något som barnen uppskattade enormt. Lykke var superentusiastisk över alla djur, skelett och allt annat spännande. I varje sal vi klev in i tjoade hon högt av förtjusning.
Jag vet inte varför hon nödvädigtvis skulle ha mössan på sig hela besöket, men det skulle hon av någon anledning.
...men uj vad jag är trött just nu. Det känns i kroppen att jag är gravid för tredje gången på fem år, känner mig sliten och väldigt redo för att Skrutt ska komma nu. Men det är i alla fall på slutklämmen nu, 54 dagar eller ca 8 veckor. Förhoppningsvis ska det bli lite bättre på bloggfronten när jag blir föräldraledig.
Här kommer i alla fall lite bilder på magen som den ser ut just nu.
