Vidars mamma

Den 23:e december, dagen före julafton. Tio dagar över tiden... Jag hade en kompis som var beräknad samma dag som mig och varje morgon beklagade vi oss för varandra att inget hänt under natten, den här natten heller. Jag var trött på att vara gravid och trött på att inte kunna göra upp planer  ifall bebisen skulle komma. Så när mamma frågade om vi kunde ha uppesittarkväll hemma hos oss sa jag självklart ja. Det kom ju ändå aldrig någon bebis.

På förmiddagen den 23:e började det dock kännas lite annorlunda och vi hade sista träffen med barnmorskan inbokad den morgonen. Jag sa till henne att det kändes som att det nog blir en julklapp i alla fall. Sedan åkte vi till ICA Maxi där vi träffade en mamma ur föräldragruppen, minns att jag sa även till henne att något var på gång. Trots det så tyckte jag ändå att det var helt OK att hela familjen dök upp på eftermiddagen den 23:e, mamma fick jour så jag ställde mig dessutom och lagade större delen av middagen själv till nio personer.

Efter middagen stod jag och syrrans pojkvän i det blivande bebisrummet och tittade på hur det skulle tapetseras när det började kännas konstigt. Jag gick på toa och upptäckte att vattnet hade gått. Smet iväg och bytte kläder och passade på att messa kompisen: ”Det blir på julafton, vattnet har gått”. Sedan gick jag in i vardagsrummet där de andra satt och drack kaffe. 

-          Varför har du bytt kläder, undrade mamma.

-          Därför att vattnet har gått, svarade jag lugnt.

-          Jaha, sa hon och fortsatte dricka sitt kaffe precis som alla andra runt bordet.

Så får någon plötsligt syn på S:s chockade min och brister ut i skratt. Han kan inte riktigt förstå att alla är så lugna. Själv tänker jag att det nog lär ta ett tag till eftersom jag fortfarande inte fått några värkar.

Strax därefter bestämmer sig dock alla för att åka hem och vi ringer upp till förlossningen. Barnmorskan som svarar tycker först att jag ska stanna hemma lite till men eftersom det är lite blod i vattnet så bestämmer vi att jag ska komma upp, har även börjat få lite svaga värkar med 5-6 minuter i mellan. Blir visad till ett rum och kopplad till maskinen som mäter värkarna, efter bara ett par värkar börjar det göra riktigt ont och efter ytterligare 2-3 värkar klarar jag inte av att ligga kvar. Dessutom börjar jag kräkas efter varje värk och håller därför mest till inne på toan. Det gör så fruktansvärt ont på varje värk och jag inser att det här är bara början. Jag vet att jag har låg smärttröskel men det här känns löjligt eftersom jag redan nu vill ge upp. Talar om för S att jag tyvärr inte är skapt att föda barn och att det här aldrig kommer att gå. För mig själv hoppas jag att någon ska komma och avsluta mitt lidande, visualiserar mig själv med ett skott mellan ögonen då det i det läget kändes som mer humant än att forsätta med förlossningen.

När barnmorskan kommer in och gör undersökningen är jag endast öppen en halv centimeter och hon förseslår därför att jag ska åka hem med en sovkur och komma tillbaka på förmiddagen därpå. Hon förklarar att sovkuren innehåller smärtstillande, värkhämmande och ett halvt sömnpiller.

-          Får jag ta tabletterna NU?

-          Ja

-          Och värkarna kommer att stanna av?

-          Ja

-          Ge mig tabletterna!

Så beger vi oss hemåt. Vilken mardrömsfärd! Att vara på sjukhuset med värkar var illa men där kunde jag ju i alla fall röra på mig. Att vara tvungen att sitta stilla i bilen fastspänd med bilbälte var fruktansvärt! Jag försökte profylaxa men det hjälpte inte det minsta utan slutade bara med en lång harang av svordommar över den jäkla kursen som inte hjälper det minsta.

Forts. följer